Jag läste just Morgan Johanssons blogginlägg igen och insåg att jag läste slarvigt igår. Han var ännu mer fel ute än vad jag först uppfattade. Inte nog med att han tycker att förslaget till ytterligare jobbavdrag är orättvist, han menar dessutom att det skulle driva på inflationen och därmed leda till att riksbanken tvingades höja räntan. Den här argumentationen har fler hål än en schweitzerost. Jag orkar inte gå in på alla misstag utan jag nöjer mig med de mest uppenbara.
För det första så borde Johansson nog ha läst minst en sida till i sin ”Nationalekonomi for dummies”. Jobbavdraget är absolut inte inflationsdrivande, tvärtom. Jobbavdraget leder till fler jobb, dvs ett större utbud på arbetsmarknaden. Ett större utbud verkar inflationshämmande. Att utbudet ökar erkänner Johansson på sin blogg. Tråkigt bara att han inte klarar av att dra en korrekt slutsats. Och tråkigast av allt är att han inte inser sin bristande kompetens utan drar en lattjolajban-slutsats som han sen trummar ut med stora trumman.
Vidare, även om Johansson haft rätt för sig om de ekonomiska mekanismerna så bygger han ändå hela sin argumentationen på ett ogrundat antagande om att hög skatt och låg ränta är bra och att låg skatt och högre ränta är dåligt. Han menar alltså att det är bättre att staten tar mer pengar från de som jobbar och genom en låg ränta lockar folk att skuldsätta sig än att folk har större ekonomisk frihet och mindre lån. Jag håller inte med…
——
Andra bloggar om: Arbetsmarknadspolitik, Sosseri, Skatt, Idioti
Intressant?
juli 8, 2007 kl 2:39 f m
Hög ränta är kass… av rent privatekonomiska skäl… MIN privatekonomi! ;-) I övrigt håller jag med.
Mattias J Fröding