Kemisk kastrering – ett ogenomtänkt beslut

Jag lovade Dag Elfström att jag skulle skriva något om varför jag har svårt att få ihop kemisk kastrering av serievåldtäktsmän med kristdemokrati. Nedan tänker jag avverka detta samt varför kemisk kastrering, som brottspåföljd betraktat, inte fyller sitt syfte.

Jag menar att ingen ska kastreras under några som helst omständigheter. Dag, och numera hela KDU, menar att kemisk kastrering är en bra påföljd för den som begått flera våldtäkter. De tar utgångspunkt hos brottsoffret och menar att detta är ett sätt att både uppnå upprättelse, skydda samhället, avskräcka andra från att göra samma sak och vårda brottslingen. Det är ett logiskt resonemang, men tittar man mera noggrant på konsekvenserna av en kemisk kastrering så faller hela idén platt.

Det verksamma ämnet vid kemisk kastrering heter Cyproteronacetat. Det är ett hormon som sätter ner sexlusten. Vid stora mängder försvinner också den sexuella förmågan. Dock har ämnet ingen som helst inverkan på avvikande sexualitet. Vid så stora mängder som krävs för att ta bort den sexuella förmågan kommer också en del biverkningar. Riktigt vilka biverkningar som följer är inte helt klarlagt såvitt jag begriper. Bland de biverkningar som är säkerställda finns benskörhet, minskad muskelmassa, förgiftning av levern, depression och utbrändhet.

Kemisk kastrering har alltså sådana biverkningar att det måste anses vara kroppsstraff. Jag menar att all form av kroppslig bestraffning är förlegad och i strid med mot människovärdesprincipen.

Kemisk kastrering är dessutom en osedvanligt dålig påföljd eftersom det helt enkelt inte fyller syftet av en påföljd. En påföljd ska verka avskräckande. Detta rekvisit torde kemisk kastrering möta, men det faller på övriga punkter.

Kemisk kastrering dämpar sexlust och sexuell förmåga, men har ingen psykologisk effekt. Anledningen till att någon våldtar är inte att den personen är fysiskt kapabel till att ha sex eller att personen har en sexdrift. Det ligger alltid något annat bakom – något psykologiskt, något som inte botas av att sexdriften dämpas. Alltså har kemisk kastrering ingen rehabiliterande verkan. Dessutom har behandlingen ingen effekt på personer med alkohol i kroppen, varför det blir en väldigt svårmanövrerad apparat som påföljd, i synnerhet efter att brottslingen försatts på fri fot.

För att skydda samhället hjälper kemisk kastrering inte heller, åtminstone inte så länge brottslingen sitter fängslad. Efter avtjänat straff ska brottslingen vara rehabiliterad och uppfylls inte detta så är det ett tecken på att vården varit otillräcklig. Antingen skulle påföljden ha varit längre, eller skulle påföljden inte ha varit fängelse utan vård (och då skrivs brottslingen ut först när han är rehabiliterad (åtminstone i den bästa av världar)).

Mot bakgrund av detta menar jag att KDU:s politik var bättre förr, när vi krävde hårdare straff, i synnerhet för vålds- och sexualbrott samt bättre kriminalvård. Fängelse i kombination med vård är en bättre lösning!